I jobbet som kommunikatör måste hon skriva korrekt och sanningsenligt. Därför är det så rogivande att få komma hem och låta fantasin flöda.
Nu har Kamilla Oresvärd gett ut sin första bok – en deckare som fått fina recensioner.
Författare, journalister och andra som skriver för att försörja sig beskriver ofta det skriftliga berättandet som en kamp. ”Hur formulerar jag det här? Blir det tillräckligt bra? Är inte det här dötrist?” När det är som allra värst, när det direkta ”äkta” språket som inte är i vägen för historien man vill ha ur sig bara inte finns där, när flytet är borta – då finns bara en sak att göra. Att lägga av. Åtminstone för dagen.
Kamilla Oresvärd drabbas aldrig av det som brukar kallas skrivkramp. Som kommunikationschef på ett börsnoterat företag inom bilindustrin har hon höga krav på sig att skriva korrekt och sanningsenligt.
– Det är ett jätteroligt och spännande jobb, men verksamheten styrs av lagar och regler som jag hela tiden måste förhålla mig till. Då är det skönt att få sätta sig ner hemma och ta ut svängarna precis som jag vill. Det är rogivande, nästan meditativt. Mitt problem är inte att få till flytet i skrivandet, det är att få till tiden, säger hon.
Författandet får ta sin plats mellan jobb, familj, hund och andra åtaganden. I nästan tio år har hon hållit på, egentligen mest för att ge sitt stora läsintresse ytterligare en dimension.
– Jag har alltid läst. Fick med mig det hemifrån. Jag har ett tidigt minne av hur min mamma satt i soffan och läste. Hon brukade säga att jag började läsa vid fyra, men jag är inte helt säker.
Hon är dock säker på vad som fick henne att ta tag i drömmen om att ge ut en bok. Det var när hennes mamma fick diagnosen ALS för drygt tre år sedan.
– Jag insåg att om man vill göra någonting ska man inte vänta Så jag bestämde mig och skrev hela tiden under hennes sjukdomsperiod. Mamma gick bort i oktober 2013.
Inspireras av verkliga livet
I debutromanen Minnesbäraren drabbas också den kvinnliga hjältinnans mamma av ALS. Och kommissarie Stina Seger är precis som hon själv både chef och mamma till två
döttrar på väg in i vuxenlivet. Kamilla Oresvärd låter det verkliga livet inspirera. Ofta börjar det med ett fragment. Idén till Minnesbäraren fick hon till exempel när hon läste en tidningsartikel om en pedofil som tillbringat nästan hela sitt vuxna liv i sluten psykiatrisk vård och som rymmer när han besöker sin mammas grav.
– Jag låter karaktärerna växa fram under historiens gång. Det är som en organisk process. Ibland blir jag själv överraskad: ”Oj vad hände där?” Det är inte något speciellt ekonomisk sätt att skriva på men väldigt roligt.
Minnesbäraren har fått mycket beröm just för sina karaktärsskildringar. Det kanske inte är så förvånande. Kamilla Oresvärd kallar den själv en ”hårdkokt relationsdeckare”, en bok som främst handlar om svek och maktmissbruk inom den slutna vården. Det hela utspelar sig i Göteborg och Hisingsmiljöer förekommer förstås – Lillhagens sjukhus har till exempel en central plats och i Backa Röd hålls polisförhör.
Själv har Kamilla Oresvärd starka band till Hisingen trots att hon är född i Falun, uppväxt i Vänersborg och numer bor i Lindome.
– Min mormor och morfar bodde på Wieselgrensplatsen. Jag stod dem väldigt nära och var där mycket under min uppväxt. Senare fick jag också min första egna lägenhet, en etta, i huset där de bodde. Det var stort. Det var 1989, jag var 21 och jag minns att morfar hade bilen i ett garage under macken på andra sidan leden. Jag brukade låna den.
Till jobbet behövde hon dock inte ta bilen. Pappas resebyrå på Myntgatan låg på promenadavstånd.
– Numera ligger den i Aröd, men både min pappa och bror bor kvar på Hisingen och mormor och morfar är, liksom min mamma, begravda på Lundby gamla. Dessutom bor min äldsta dotter, som läser på Chalmers Lindholmen, i en studentlägenhet i Lundby medan min yngsta dotter läser på Polhemsgymnasiet.
– Det är nästan lite märkligt hur vi alla hamnar här och det skulle inte förvåna mig om jag gör det igen – har ju sneglat lite på Lindholmen.
Kamilla Oresvärd håller som bäst på att skriva på uppföljaren till Minnesbäraren. Nästa höst är tanken att den ska komma ut och sen blir det minst en bok till i serien om Stina Seger innan hon tror sig ha sagt det hon vill med just den karaktären.
Så var är hon om tio år? Är författandet mer än en hobby då?
– Jag trivs bra med det jag gör nu och försöker att inte tänka så mycket på vad som händer i framtiden. Men det är klart att jag vill att så många som möjligt läser mina böcker. Vi får helt enkelt se vad som händer.
Text: Lars Nicklasson
