Unni Lundmark: Hisingens förändring blir till konst

0

Hon föll för atmosfären och människorna. Blev blixtförälskad och flyttade hit. Fem år senare har Unni Lundmark färdigställt ett ettårigt konstprojekt som speglar Hisingen i förändring.

Vi träffas i Jubileumsparken. Solen skiner och Unni Lundmark berättar att hon ofta slår sig ner här en stund. Hon gillar platsen. Inte bara för att den är till för folket – nu på sommarhalvåret kan man till exempel lära sig segla, åka inlines och bada gratis – utan också för att det är fullt av färgklickar, rost och tegel. Känslan av gammalt varv.
– Titta här, säger hon och pekar på några fyrkanter som målats brandgula på bordet där vi sitter.
– Sådana färgklickar gör mig glad! Det är som en frukt på en karibisk strand. Det behöver Göteborg.
Hon är uppvuxen i Kullavik, men har aldrig riktigt känt sig hemma där. Visst, hon gillar sin familj, men det är skönt att få ha  kommit ifrån trångsyntheten och fyrkantigheten som annars präglar livet därute. Tacka vet hon Hisingen. När hon för första gången kom hit på riktigt för fem år sedan blev hon blixtförälskad och flyttade hit på studs. Bodde först på Herkulesgatan. Sedan på Tjärblomsgatan och nu vid Vågmästareplatsen.
– Jag flyttade ett kort tag till Gamlestan, men det funkade inte. Jag var tvungen att flytta tillbaka.

Så vad är det som fascinerar med Hisingen?
– Jag är en sucker för industrimiljöer. Och naturen, parkerna. Keillers är min favvoplats. Jag älskar att gå och cykla, samla intryck och bli inspirerad.
– Sedan kan man hälsa på alla man möter, säga ”hallå, hur är läget”. Det är livskvalitet för mig.

Bland alla barn som ville bli poliser och prinsessor stack Unni Lundmark ut. Hon skulle bli konstnär. Gå på Valand. Den drömmen är på väg att gå i uppfyllelse. 25 år gammal börjar hon om några veckor på den prestigefyllda utbildningen på Göteborgs universitet.
– Det ska bli jättekul och spännande och det ger mig en helt annan plattform. Nu inser jag att jag faktiskt kommer att bli konstnär. I framtiden vill jag också jobba som lärare på konstskola vid sidan om. Det är en sådan himla underbar miljö. Aldrig tråkigt, men ändå tryggt.

En dag hade Hisingen förändrats
Unni Lundmark vet. Hon har gått två år på KV konstskola i Guldheden och ett år på Göteborgs konstskola på Första Långgatan. På den senare läste hon konstnärlig idégestaltning.
– Det är ingen traditionell utbildning utan man söker med en idé om ett konstprojekt och om man kommer in får man tillgång till en ateljé och en mentor. Det passade mig perfekt.  

När hon sökte hade hon gått igenom en jobbig tid i livet. Hennes pojkvän hade begått självmord och flera månader flöt i väg som i en enda stor dimma där hon inte registrerade vad som hände i omgivningen.
– Men när jag tittade ut genom mitt fönster en dag lade jag plötsligt märke till att flera nya hus växt upp därute. Jag kände inte igen mig och det slog mig direkt att jag måste dokumentera hur Hisingen håller på att förändras. Det har ju alltid varit konstens roll, att dokumentera nutiden för framtiden.
Totalt har det blivit sex verk om Hisingen i förändring som alla hängt på en utställning på Konstepidemin. Det är tavlor som förenar akrylfärg, kol och spray – traditionell penselmålning med modern gatukonst.
– Jag hoppas att de ska hänga på bibliotek eller andra offentliga platser så att fler får se dem. Jag har inte gjort dem bara för min egen skull.

Hisingen har allt
Det enda som är säkert är att saker förändras. En del försvinner helt. Som Unnis favoritkafé Ättestupan. Där gjorde man enligt henne den bästa soppan och hummusen i världen. Men Tonchabub som gör den bästa Thaimaten – även för en vegetarian som Unni – finns kvar. Plus massa andra bra ställen. När hon tänker efter behöver hon sällan lämna Hisingen för att ha kul.
– Jag gillar musik. Disco och techno, och går ofta ut och lyssnar. Undergroundscenen är stor på Hisingen. Mycket händer på Ringön och Lindholmen, säger Unni Lundmark medan ett godståg längsamt rullar förbi intill Jubileumsparken.
– Det är mitt tåg, utbrister hon.
– Jag var helt galen på det i början när jag bodde på Herkulesgatan, men efter ett tag började det kännas lite mysigt och till sist blev det som en vaggvisa för mig i sängen innan jag skulle sova. Nu händer det att jag går upp på cykelbron över leden för att se på tågen. Jag blir så glad av att se på Hisingen.

Text och bild: Lars Nicklason

 

 

Dela

Kommentera