Kerstin Rundström: Varven blev hennes liv

1

Det var 1969 och varvsindustrin som sysselsatte tiotusentals göteborgare sökte sina första kvinnliga kranförare. Varför inte testa? Drygt 45 år senare ångrar Kerstin Rundström ingenting. Hon var första kvinna in och sista ut på ett jobb hon älskade.
– Jag är tacksam över att få ha varit med om varvsepoken, och tycker synd om alla ungdomar som inte vet vilken mark de trampar här nu, säger Kerstin Rundström när vi promenerar förbi företag och skolor på Lindholmsområdet.

Vi är på väg mot Götaverken där hon jobbade fram till pensionen i april förra året. Hon pekar ut ”sin” kran över reparationsdockan Damen redan på långt håll – den som hon vaktat över som en hök och vars hytt hon dekorerat med blommor och bilder på katter. Hon saknar den. Saknar termosen med kaffe, radion och myllret nedanför. Utsikten. Att se ut över allt som händer. Bilarna, båtarna, bussarna.
– Det känns i hjärtat när jag ser hur det ser ut här nu.
Inne på Götaverken brukade det svetsas, hamras och borras. Det är de ljuden som ska höras. Men förutom den regniga vinden som viner är det knäpptyst på området denna gråa februaridag.

Snart ska rubbet auktioneras ut. Kranar, dockor – allt ska bort. Tre man tjänstgör. De tre sista. När Kerstin Rundström för första gången klättrade upp i en kran på Eriksberg arbetade tiotusentals varje dag på varven längs Göteborgs hamn.
– Jag har arbetat på dem alla. Har suttit i varenda kran längs hamnen.

Kort introduktion

Som ung hemma i uppväxtstaden Östersund drömde hon egentligen om att komma ut på sjön. Men mamma ville annat och vägrade skriva på de papper som krävdes. Så det fick bli det näst bästa alternativet och tillsammans med bästa kompisen flyttade hon 18 år gammal till Göteborg.
– Flera av mina vänner hade flyttat till Stockholm men kommit tillbaka gravida. Det avskräckte oss. Det fick bli Göteborg.
Här gifte hon sig med en truckförare som jobbade i hamnen. De fick en son, och två år senare såg hon annonsen i GP.
– Vi kvinnor som nappat fick några timmars introduktion och sedan var det bara att klättra upp tillsammans med en van kranförare till kranens hytt. Klarade man inte det var man inte lämplig. Efter några veckor arbetade jag i kranen själv. Det var otroligt spännande.

Och hur var det att komma till en så starkt manlig omgivning?
– Jag har aldrig sett så många karlar på en gång och det var mycket visslingar och rop i början.
Hon skrattar.
– Men gubbarna har alltid varit snälla. Sa någon något dumt om oss kvinnor blev de genast satta på plats av de andra.
I själva verket gjorde de kvinnliga kranförarna sig snart kända som pålitliga. Mer pålitliga än männen.
– Vi var mer ödmjuka inför uppgiften och var så klart rädda för att göra bort oss. Därför gjorde vi allting exakt enligt reglerna. Vi vill ju inte ge någon vatten på sin kvarn.

kerstin2

Nej, som kvinna ville hon inte göra bort sig. Men en dag, på väg upp i kranen, halkade hon och trillade sex meter ner i backen (den enda gången hon trillat under alla år). Hela livet hann passera revy innan allt slocknade.
– När jag kvicknade till hoppades jag att ingen sett mig. Och det hade ingen. Men som jag såg ut! Jag blödde från ett jack i huvudet och man skickade upp mig till Sahlgrenska. Nästa dag var jag tillbaka på jobbet igen…

Vänner för livet

Som kranförare fick hon lära sig utstå en hel del väntetid. Plåtar skulle justeras, ytor sandblästras och så vidare innan nästa del kunde lyftas på.
– Så jag och en väninna började med handarbete. Vi tävlade om vem som kunde sticka och virka snabbast. Vi är fortfarande bästa vänner. Jag var hemma hos henne senast igår.
Den sociala biten var viktig, speciellt för Kerstin som inte hade någon släkt i Göteborg. Kvinnorna stöttade varandra – hon minns hur Rock Olga (som var traversförare i hamnen) tog hand om henne när hennes första skilsmässa var ett faktum.
– ”Du kan inte bara sitta här ensam, nu kommer du med mig ner till Lund”, sa hon när hon skulle dit och träffa vänner. Och så fick det bli. Hon var en underbar människa och kamrat.
Snart hade Kerstin träffat en ny man som också han jobbade på varvet och 1976 fick de en dotter.
– Jag satt där uppe i kranen höggravid… Sex månader efter födseln var jag tillbaka.
Familjen bodde på Säterigatan, på bekvämt avstånd till jobbet på Götaverken dit Eriksbergs reparationsverk flyttat året innan.

Sedan dess har varvet varit en självklar del av hennes familjs liv och historia. På dotterns sida har nästan alla jobbat på varvet – mamma, pappa, farfar, farmors bror, farmors far och farfars far. Och Kerstins son hann jobba där i 15 år innan han fick sluta förra året.
– Min dotter vara bara tio år när hon var med mig uppe i kranen första gången. Hon säger alltid: ”varvet, det är en del av oss mamma”. Jag har också två barnbarn som har tittat och provat.
Numer är Kerstin Rundström frånskild och bor i ett eget hus en bit utanför stan. Men hon besöker Hisingen och varvsområdet så gott som varje vecka, bland annat genom sitt engagemang i Varvshistoriska föreningen. Trots allt är det Hisingen som är ”hemma” för henne.
– 40 år sätter sina spår. Jag saknar jobbet något fruktansvärt. Skulle någon ringa imorgon och be mig jobba skulle jag komma direkt.

Text: Lars Nicklasson

Dela

1 kommentar

  1. detta ar..pasquale cristiani fore detta asteld so filare och kran-rep service po gotaverken
    jag ar tilbaka hem till sverk
    ige.jag hoppas kunde ta kontakt med mina gamla arbets kamrat kram pasquale

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.