Peter kalasade med Amerikas creme de la creme

0

Det var lyx, fest och musik. Peter Baumgardt kryssade med rika amerikaner på Amerika Linien de sista åtta åren innan den lades ner.
– Många var stamgäster. Kryssning var deras livsstil, säger han.

Vi möts utanför Frälsningsarméns lokaler på Kvilletorget där Peter Baumgardt ätit grekisk tomatsoppa till lunch.
– Fantastiskt fin mat för 25 spänn. Kan varmt rekommenderas, säger han.
Nej, trots att han jobbat i restaurang på båtar i hela sitt liv är han inget vidare på att laga mat.
Därför går han hit och äter fyra av fem vardagar i veckan.
– Jag hade mina fördomar först, trodde bara det var de mest utsatta som gick dit. Men så är det inte. Det är perfekt för ensamstående som jag. Ett riktigt pensionärsdagis, säger han och skrattar.

Den 17 december 2012 gjorde han sitt sista pass på Stenabåten och klev i land för gott. Nu ser han tillbaka på ett rikt arbetsliv – ett arbetsliv som inte bara tog honom ut i världen och till Göteborg och Hisingen utan som också fick honom att träffa många ”sköna” människor. 
För en kille född i Linköping och uppvuxen i Mjölby var sjömanslivet kanske inte det mest uppenbara yrkesvalet. Speciellt inte om man som Peter Baumgardt tagit realen. Men redan i fjortonårsåldern hade han börjat längta ut i världen.
– Jag var besatt av det och på sommarlovet 1961, när jag var 16 bast, mönstrade jag på för första gången. I en månad skalade jag potatis och skötte mässen på en liten lastbåt, en så kallad paragrafare på några tusen ton, som gick till Holland och Belgien. Vi var 11 man på båten och kocken drack en del så jag fick göra mycket av hans jobb, säger han och skrattar igen.

Mrs Zackman festar med personalen. Peter längst upp till höger.

Hemma i Sverige blev det sen restaurangskola och ett par sommarlov på båtar som bland annat tog honom hela vägen till Marocko.
– Där lastade vi av pappersbalar från Piteå och lastade på fosfat för cementtillverkning i Sverige. Det var fantastiskt spännande.
Efter lumpen sökte han arbete på Svenska Amerika Linien. Han minns hur personaldirektören ringde och bad honom säga de svenska orden för carrot, pork och cucumber. Treordstestet var inga problem men sen kom nästa fråga.
– ”Kan Baumgardt möjligvis infinna sig i Göteborg imorgon?” Det var bara att packa en resväska och sätta sig på tåget från Mjölby. Och sen mönstra på båten som skulle ta oss till New York.
Det var dagarna innan nyåret 1967, men Peter Baumgardt minns sin första resa över Atlanten som igår. På självaste nyårsafton råkade man ut världens oväder strax utanför Skottland – faktiskt det värsta Peter var med om under hela sitt arbetsliv.
– När vi skulle vända båten för att ligga med aktern mot vinden slog båten nästan runt. Jag minns hur fönstren i danssalongen, som ligger högt upp, låg mot vattnet och hur glasbord och stolar for omkring och saker krossades. Så det såg ut! Det blev mycket att städa.

Men annars är det framför allt de lugna kryssningarna i Söderhavet och Asien Peter Baumgardt minns. Vid tiden när han började på Amerika Linien hade företaget mer eller mindre tvingats att börja satsa på lyxkryssningar. Konkurrensen från flyget hade blivit för hård och det fanns inte längre något behov för en passagerarlinje mellan Sverige och New York.

– Men det gick bra. Amerika Linien var creme de la creme med all tänkbar lyx. Man behövde aldrig annonsera. Kryssningarna varade i en månad och nio av tio av våra resenärer var rika amerikaner. Många var stamkunder, till exempel en kvinna ur Rockefellerklanen och en annan som hette Mrs Zachman. Hon var rolig. Hon festade alltid med personalen. För många amerikaner var kryssningslivet en livsstil.
Men som personal gick det inte att hålla på och festa jämt. Det orkade man helt enkelt inte. Man jobbade åtta timmar om dagen, ofta på oregelbundna tider, och behövde sin sömn. Så vad gjorde Peter under sina lediga timmar?
– Ja du, det fanns ju inget internet på den tiden. Varje vecka visades en ny film, den brukade jag se. Annars läste jag mycket. Och lyssnade på musik.

Besättningen tillsammans med kvinnan från Rockefellerklanen. Peter sitter på huk näst längst till vänster.

Än idag är det Peter Baumgardts stora intressen. En gång i veckan åker han in till stadsbiblioteket och lånar böcker och läser om Sverige i utländska tidningar – tycker det är kul med det perspektivet. Han springer också på Bengans vid Stigbergstorget med jämna mellanrum för att dryga ut sin stora skivsamling. Peter älskar framför allt soul och gamla Motown men rock duger också.

– New York blev nästan som hemstad. Jag hade ingen bostad i Sverige och vi låg mest förankrade där. Så jag gick ofta till Sam Goody´s och köpte skivor till max. Det blev en del konserter också förstås. Och musikaler. Jag såg Hair, Jesus Christ Superstar och Rocky Horror Show när de var helt nya på Broadway. Men besökte aldrig Apollo Theatre på den tiden eftersom det ansågs farligt då. Det kan jag ångra. Tänk att få sett James Brown eller Marvin Gaye där.
Här hemma går han fortfarande på konserter.
– Jag såg Chic på Liseberg förra året. Vilket sväng! Och Snoop dogg på samma scen häromåret. En sån skön gubbe. Jag var rädd för att det skulle bli patetiskt, men han var avslappnad och i sitt esse.
Adjektivet skön dyker upp titt som tätt när Peter Baumgardt beskriver människor. Det är sköna artister, sköna passagerare och, inte minst, sköna arbetskamrater.
– Man jobbade med folk av alla möjliga nationaliteter. Det var kul. Vi lärde oss saker om varandras kulturer. På den tiden var det inget snack om rasism och sådan skit. Man lärde sig att samarbeta med alla.

Fest och glam på Svenska Amerika Linien.

Fest och glam på Svenska Amerika Linien.

Under början av 1970-talet blev också konkurrensen inom kryssningstrafiken för hård och 1975 upphörde Svenska Amerika Linien och de sista fartygen M/S Gripsholm och M/S Kungsholm såldes.
– Jag minns att det kändes som om en epok gick i graven när fartyget skeppade ut från New York den sista gången.
Men för Peter Baumgarten och många av hans arbetskamrater gick det bra. Sessanlinjen, som så småningom köptes upp av Stena, behövde folk. Och välmeriterad arbetskraft välkomnades.
– I mars 1976 fick jag min lägenhet här i Kville. Det är en 1,5:a. Det räcker för mig. Bara jag får plats med skivorna och grammofonen är jag nöjd.
Och han trivs på centrala Hisingen.
– Här är nära till allt. Till restauranger och affärer. Och till vårdcentralen och som jag slipper att använda. Apoteket. Jag tänkte säga systembolaget, men det gör jag inte, säger Peter Baumgardt och skrattar ännu en gång.

Dela

Kommentera